Hem till Tokyo, hem till Stockholm
Strandliv i januari. Vi tog en tur till havet och kollade på fisk.
I Okinawa verkar det inte finnas några 100-yenaffärer. Dessa är annars ett bra och ganska roligt sätt att köpa Hello Kitty-saltströare, currygryta på burk, namnstämplar, underkläder och en massa andra småsaker man kan tänkas behöva (och i vissa fall förmodligen inte visste att man behövde). Som namnet antyder kostar alla artiklar i dessa butiker 100 yen per styck, alltså runt sex kronor. I Okinawa verkar de inte behövas: allt är redan så billigt. Utom t-shirts, av någon anledning. Jag hade råkat packa mina tröjor i fel väska (en som vi lämnade i Tokyo) och behövde komplettera.
En morgon var vi på väg till hamnen för att åka med en sådan där båt med glasbotten genom vilken man kan beskåda havsbottnen, när vi blev uppraggade av en taxichauffär som sade att han visste ett mycket bättre ställe lite utanför Naha. Vi var först skeptiska men föll till föga när han sade att för 3 500 yen (drygt 200 kr) skulle han köra oss dit, vänta medan vi var ute med båten och sedan köra oss till Pineapple House, ett ställe där man kan köpa diverse produkter framställda av lokalt odlad ananas (pajer, godis, kakor, t.o.m. vin). Och framför allt kan man glufsa i sig hur mycket ananas man vill, gratis. En annan gång åkte vi taxi från sista monorailstationen till ett slott vi ville se. Det visade sig bara vara några hundra meter, i och för sig, men det var uppför hela vägen och framför allt inte helt lätt att hitta bland alla murar och trädbeväxta parker, så vi sparade nog en del tid. Men chauffören ville bara ha 100 yen.
Förbrödring. Danssnubben och jag poserar.
Vi ville också ta del av den säregna okinawanska musiken, sa vi letade upp en izakaya (japansk pub) där lokala musiker uppträdde. Under en låt som tydligen handlade om att plantera ris reste sig en kille från ett av borden och började utföra en dans med rörelser som påminde just om att plantera. Han berättade senare att han hade studerat okinawansk folkmusik. Snart dansade flera pubgäster och självklart ville de att vi skulle göra det också, så vi (okej, mest jag) hängde på efter förmåga. Flera låtar senare ville jag prova awamori — den lokala varianten av sake — och frågade den dansande snubben vilken sort som var bäst för en nybörjare. Av en tillfällighet visade det sig att den awamori som görs just på den ö han själv kom från är allra godast, så vi valde den och bjöd även honom på ett glas. Han frågade då vad "kanpai" heter på svenska och ropade sedan under resten av kvällen entusiastiskt "skål!" närhelst någon höjde sitt glas. Han ville också att en av musikerna skulle sjunga "skål, skål, skål..." vilket hon glatt gjorde utan att fråga vad det betydde. Tur att vi är for snälla för att lura folk att säga en massa dumheter.
Inrikesflyget i Japan verkar vara populärt, minst sagt. Från Okinawa till Tokyo gick det den kväll vi åkte hem ungefär ett plan var tionde minut. Och åtminstone vår avgång var en nästan fullsatt 747:a. Och detta efter att nyårshelgen tagit slut och japanerna börjat jobba igen.
Mata ne! Nana och mama-san på lunchen sista dagen. Papa-san skjutsar oss till stationen vid fyratiden sista morgonen.
Efter vederbörliga avrapporteringar av vår fyradagarsutflykt till papa-san (som vi ju bodde hos i Tokyo), till Nana och till mama-san (som kom till Tokyo över dagen för att hälsa på Nana och vinka av oss) var det nu i morse dags att åka hem till Sverige. Vi flyger med Austrian, för första gången — och kanske sista. På sådana här långflygningar har vi med Air France, KLM, JAL och ANA vant oss vid att maten, servicen och "in-flight"-underhållningen är riktigt bra, men på det har planet tycks inget fungera riktigt som det ska. Det finns en skärm i stolsryggen framför, men bilden är kass och ljudet ännu sämre (helt obefintligt, faktiskt, i mitt ena öra), filmutbudet ar ett helt annat än det som beskrivs i tidningen i stolsfickan (trots att denna utger sig för att vara januarinumret), man måste vänta i evigheter på att filmer ska börja om om man vill se dem från början och vissa kanaler funkar inte alls. Servicen är också långsam och känns oproffsig. Veckans i-landsproblem, jag vet; det går ingen nöd på oss men man kan konstatera att de tidigare nämnda flygbolagen har mycket bättre service. Trots att Austrian, enligt Yoko som har koll på sådant, ofta är ett något dyrare alternativ.
Snart hemma.