9 000 km Ryssland, del 2: Från tunnelbanetåg till Transsibiriska
Det här är andra delen av vår i efterhand skrivna blogg från Transsibiriska järnvägen. I första delen anlände vi till Moskva och Europas största hotell mitt i en snöstorm.
Måndag 15 oktober
Vår tunnelbanestation heter Partizanskaja och pryds av gigantiska statyer av modiga bondekrigare redo att försvara Moder Ryssland mot imperialistiska angrepp. Efter en stunds förvirring lyckas vi klura ut hur man köper biljetter och beger oss in mot stan.
Kurskaja. En helt vanlig tunnelbanestation med marmor, pelare och stuckatur.
Det något medfarna tåget skumpar fram genom tunnlarna, från den ena omsorgsfullt utsmyckade stationen efter den andra. Det moskovitiska tunnelbanesystemet har, sjutton år efter kommunismens fall, fortfarande en avgjort socialistisk prägel. Stationerna är pyntade som konserthallar, med pelargångar, kristallkronor i taken och äppelkindade arbetare och soldater på väggarna. Det känns som om meningen var att man skulle känna sig liten och obetydlig i förhållande till den allsmäktiga staten — d.v.s. kommunistpartiet. Många stationer bär också fortfarande den kommunistiska retorikens namn: Revolutionstorget, Kropotkinskaja (uppkallad efter "anarkistfursten" Pjotr Kropotkin), Komsomolskaja (efter det kommunistiska ungdomsförbundet Komsomol), Oktjabrskaja (gissningsvis syftar det på Oktoberrevolutionen, men en snabb googling ger inget uppenbart belägg för det).
Många västerländska ryggsäcksresenärer som pratar om att åka på den Transsibiriska järnvägen menar i själva verket den Transmongoliska eller, i förekommande fall, den Transmanchuriska. De tre järnvägarna brukar ofta buntas ihop under den gemensamma benämningen Transsibiriska, för att de alla startar i Moskva, för att de till viss del följer samma sträckning och kanske också för att det är ett mer välkänt begrepp. Vi ska dock faktiskt åka den Transsibiriska, som går till Vladivostok (de två andra slutar i Peking — eller Beijing, om man så vill). Tåget avgår från Jaroslavskij-stationen, som vi för säkerhets skull letar reda på det första vi gör, trots att avfärden inte ska ske förrän sent på kvällen. Sedan ägnar vi dagen åt att försöka trotsa blåsten och snöslasket och åtminstone se ett par obligatoriska sevärdheter. Vi tar några snabba tittar på Kreml (utifrån), Röda torget och varuhuset GUM, och äter en lätt och god men mycket dyr lunch. När vi återvänder till hotellet för att hämta vår packning passar vi på att komplettera näringsintaget med en i jämförelse nästan gratis tallrik god rysk soppa (dock ej borsjtj; den var slut) i en av restaurangerna.
Jaroslavskij-stationens närmaste tunnelbaneanknytning är den tidigare nämnda Komsomolskaja. Väl där med vår packning blir vi nästan omedelbart approcherade av en tandlös man iförd sliten träningsoverall och utrustad med en liten bagagekärra. För en spottstyver vill han frakta våra väskor till stationen. Vi tackar ja och han sprintar iväg med vårt gepäck svajande på den lilla kärran och oss efter.
Efter en god stund — vi ville vara ute i god tid — förstår vi att det är dags att kliva på tåget. Det är rött, vitt och blått, heter Rossija (Ryssland) och ser väldigt långt och väldigt lågt ut där det står utsträckt längs den snöiga plattformen. Utanför varje vagn står de två provodnikar eller provodnitsor — tågvärdar och -värdinnor — som kommer att jobba i vagnen under resan. De har uniformer med skärmmössor och överrockar. Vi sträcker fram våra mycket eleganta biljetter (med värdepapperstryck och ett hologram i guld) och blir ombordsläppta.
Äntligen ombord. Inredningen är påkostad och ger en mysig stämning på tåget.
Tågets inredning påminner om en ombonad tesalong. På golvet ligger gångmattor och fönstren inramas av tjocka gardiner med fransar, tofsar och rustika broderade motiv. Vår kupé har fyra bäddar, men inga ytterligare passagerare dyker upp trots att det i nästan alla andra kupéer i vagnen tycks resa tre eller fyra personer. I motsats till vad vi har fått information om är det bäddat med lakan. Ingen större poäng med att vi hade reselakan med oss, alltså. På det lilla bordet (med spetsduk) står ett fat med några paket kex och chokladkakor på.
Matdags. God enkel mat i en liten plastlåda varje dag.
Vi rullar ut från stationen och blir nästan omedelbart serverade varm mat i små plastlådor. När vi köpte våra biljetter valde vi att lägga till ungefär 500 kronor för "dagliga matpaket", trots att resebyrån inte visste vad det innebar. Under hela resan får vi sedan sådana paket varje dag, alltid varma, alltid goda och alltid med kokta ärtor som jag aldrig äter. Maten är enkel men, som sagt, god och ganska varierad, förutom de där ärtorna. Paketen kommer lite när som helst på dagen, och vi lär oss aldrig riktigt att förutsäga när, men vi äter dem alltid med god aptit.
I vagnens ena ände, vid provodniks och provodnitsas "kontor", finns en samovar som alltid innehåller hett vatten för den som vill göra sig en kopp te eller kanske lite soppa. Vi ser folk komma gående i korridoren hållande tjusiga glasmuggar med metallbeslag och fascineras över att de tagit med sig så fina grejer på resan. Det visar sig senare att de inte alls hade det; muggarna är märkta med tågbolagets logga och finns att låna hos provodnik.
Mycket nöjda med att allting på tåget så här långt varit över vår förväntan går vi och lägger oss för vår första natts sömn ombord på det lojt gungande tåget.
I tredje delen handlar vi souvenirer i ett luggslitet Kirov, kollar in restaurangvagnen och blir åthutade för att vi laddar kameran i fel eluttag.