9 000 km Ryssland, del 3: Kommunistiska kvarlevor
Här är tredje delen av vår i efterhand skrivna blogg från Transsibiriska järnvägen. I förra delen trotsade vi snöstormen för lite sightseeing i Moskva, samt klev ombord och bekantade oss med tåget.
Tisdag 16 oktober
Tidtabellen. Följs slaviskt.
Det är vår första morgon på tåget, som anländer till Kirov, dagens första uppehåll, i tid. Vi vet inte hur det är med andra tåg i Ryssland, men Transsibiriska är nästan alltid i tid. Enligt vad någon berättar för oss under resan beror det bland annat på att tågmästares lön delvis baseras på tågens punktlighet. Tågmästarna har stort inflytande över tidtabellers utformning och ser till att stoppa in mycket luft i dessa så att de ska bli lätta att hålla. Detta innebär i sin tur att det flera gånger om dagen görs längre uppehåll — ibland uppåt 30–40 minuter. Vi som ska åka hela sträckan i ett svep tycker förstås att det här är förträffligt eftersom det ger oss en chans att komma av tåget och se åtminstone stationen och ibland även dess närmaste omgivningar. Vi bestämmer oss för att utnyttja alla längre uppehåll under resan — 10–15 minuter eller mer — oavsett tid på dygnet. När vi går och lägger oss sätter vi alltid våra väckarklockor till en stund före nästa längre stopp. Under våra sex dagar på tåget missar vi bara ett eller två längre uppehåll.
Kirov. Vi köpte souvenirer och, förmodligen, mat. Vi köpte mat nästan överallt.
Kirov är nästan klyschigt sovjetiskt: en industristad uppkallad efter en bolsjevikledare. Liksom på många andra stationer går en gångbro över spårområdet; under den smutsiga och ofattbart söndervittrade betongtrappan upp till gångbron är kommersen i full gång när vi kliver av. Babusjkor och andra säljer mat, dryck, godis och annat en tågresenär kan tänkas behöva. Vi köper ett par snygga tekoppar av glas med guldkant (vi har ännu inte upptäckt att man kan låna koppar hos provodnik). Kartongen är fuktig av duggregnet och lite solkig men kopparna är fina.
Precis utanför vår kupé finns ett eluttag. Min ryska är risig men på skylten bredvid uttaget står det något om "icke rekommenderat". Detsamma gäller de två andra uttagen i vagnen. Vi testar ändå att sätta i vår kameraladdare och det funkar fint så vi laddar även mobiler och videokamera. Till slut upptäcker vår bistra provodnitsa vårt tilltag och vi får sluta med sådana dumheter. Officiellt. Inofficiellt fortsätter vi i smyg tills vi ett par dagar senare får reda på att provodniks kontorskupé har ett antal eluttag som tydligen är mer rekommendabla. Man kan lämna in sina mackapärer på laddning där. Vi får dock aldrig reda på vad det är för skillnad på eluttagen. Det står uttryckligen att spänningen är 220 volt, och provodnik och provodnitsa använder själva uttagen i vagnen när de någon gång om dagen kommer med dammsugaren.
Restaurangvagnen är lite sliten men mysig, och maten som serveras är god.
Vi kollar in restaurangvagnen, som är en fascinerande blandning av motsatta intryck. Själva matsalen — med en välsorterad bar och något halvdussin bord med plats för fyra personer vardera — har eleganta träpaneler på väggarna, stoppade soffor och spetsdukar. Men för att komma dit går man genom ett utrymme fyllt med plåtiga kylskåp av storköksmodell, och ovanpå spetsdukarna ligger en plastig halvgenomskinlig duk med brännhål från cigaretter. I hela restaurangen råder förresten rökförbud — utom vid ett bord där personalen ständigt sitter och bolmar. Och medan man sitter där i den lite bedagade men väldigt trivsamma miljön kan när som helst kocken komma sjavande, orakad och i träningsoverall, för att ta sig ett bloss i utrymmet mellan vagnarna.
Ryssar har en annan uppfattning om service och kundbemötande än man som västerlänning respektive japan är van vid. Leenden och artighetsfraser är inte nödvändiga, och inte heller att ständigt uppträda professionellt. I restaurangen kan man som sagt få se kocken i träningsoverall, eller bevittna ett högljutt gräl mellan de anställda. I de andra vagnarna kan den provodnik eller provodnitsa som inte är i tjänst dyka upp i pyjamas. Fåordigheten är väldigt praktisk om man inte riktigt behärskar ryska; om man frågar vad något kostar får man inte en utläggning till svar, bara priset, utan krusiduller. Det var ju det man frågade efter.
Yoko med de senaste perrongfynden.
En av de roligaste sakerna med att åka Transsibiriska är den kommers som förekommer på nästan varje station; i synnerhet finns alla möjliga slags mat till försäljning. När tåget stannar står folk redo på perrongen med sina lokala, ofta hemlagade, specialiteter. Yoko blir snabbt känd i vagnen som den som hittar de bästa varorna på varje station.
Dagens sista uppehåll är Jekaterinburg, kanske mest känt som staden där Rysslands siste tsar och för säkerhets skull hela hans familj mördades av bolsjevikerna 1918. Under sovjettiden hette den Sverdlovsk; 1991 återfick den sitt gamla namn men tågbolaget har ännu inte riktigt haft tid att ändra i tidtabellen. Nu är vi i Asien, men fortfarande är det 7 511 km, och fem dagar, kvar innan vi kan kliva av tåget i Vladivostok.